Rehab, dag 1
Var slut i huvet redan innan jag kommit hit ens. Fick nämligen för mig att gå en sväng på stan innan jag tog mig hit. Dumt.
Nu har jag fått ett litet iskallt rum och spenderat några timmar åt att babbla med diverse människor. Nu är det bara vila som gäller tills imorrn.
Känns bra att få komma hit, även om jag inte riktigt vet vad som förväntas av mig.
Uppsamlings möte med hela "cirkusen"
Käpp kanske?
Har på kort tid nästan blivit överkörd två gånger när jag korsat gatan. Båda gångerna har det varit mitt fel.
Jag tycker att jag tittat så noga innan jag ska gå över (eftersom jag vet att jag inte ser hela fältet längre), men sen helt plötsligt är det en bil som tvärnitar framför mig!
Kanske jag har börjat bli övermodig? Borde nog hålla mig till övergångsställena som finns. Det är dock svårt vid gränderna där de inte alls finns...
Har även märkt att jag går med näsan i marken, eller riktad mot marken :P speciellt nu när det är halt. Känner mig som en blyg typ som önskar att ingen ska se henne, ser säkert ut som det oxå. Längtar tills det finns ohal mark att gå på!
Kanske man borde ha käpp så folk förstår att den där tjejen som ser normal ut inte är det?
Ibland är det skönt att ingen ser min hjärnskada, men ibland skulle det vara skönt att ha en skylt i pannan :P så man slipper gå igenom en förklaring, som ändå ingen tror på... Kanske borde ha röntgenplåtarna i väskan?
Trötthet, en ny nivå.
När man drabbas av en hjärnskada är det lätt att bli trött för ingenting alls. Eller trött för något som förr inte var något man ens märkte av.
Idag har vi ätit julbord på jobbet
och det var ett kort och trevligt besök för oss. Jag hade tom öronproppar så de skärmade av lite av alla ljud. Men nu när jag kommit hem är jag trött. Fast att säga arg är nog bättre... Jag började nästan skratta för mig själv när jag insåg att jag satt och funderade på att kasta kaffekoppen i väggen, gör att skummet "lät" för högt! Allt jag kunde fokusera på var att den störde min totala tystnad... En ny nivå av trötthet!
Agerat nåldyna.
Så sista utvägen är visst akupunktur.... !!!!! Men det gick bra, läskigast var väl den första nålen som hon satte mitt mellan ögonen! Om man är nålrädd så är det inte det bästa stället...
Bara 9 gånger till nu så får vi se om det hjälper :)
Intressant att jag gått från att behöva emla och nästan svimmat av att se en nål till att kunna ge mig själv sprutor och få akupunktur!
Yeay! :P
Ett jobbigt år minst sagt!
Jag fick en propp utan att förstå det. Inte förrän jag inte kunde se nästan nått alls så insåg jag att det var något galet. Känns lite surt att de börjat med stroke reklamen på tv nu, för sent!
Men men, jag ser inte lika bra längre och jag är inte stresstålig för fem öre. Om jag blundar när jag står upp så ramlar jag och min förmåga att tolka det jag ser är helt beroende av min ork. Det är en mycket konstigt känsla att se en klocka och i bakhuvet veta vad den visar, men att inte kunna få den signalen att gå vidare till att jag kan förstå den och tala om för nån vad den är... Det är naturligtvis bara när jag blir trött, vilket jag tyvärr blir väldigt lätt.
Ljud är oerhört jobbigt! Och jag har precis upptäckt den fantastiska världen som finns om man bara har öronproppar! De hjälper inte mot alla ljud och stimulin, men de tar bort udden av dem.
Det värsta är dock tröttheten, den går inte att beskriva och många har tyvärr svårt att acceptera och förstå när jag helt plötsligt säger " Nu orkar jag inte prata om det mer". Ibland behöver jag byta till ett ämne som inte kräver att jag ska fundera och planera in något samtidigt som jag lagar mat t.ex. Ibland innebär det att jag måste få gå iväg och ha tystnad omkring mig en stund, eller åka hem och sova. mm Jag har nog blivit lite underlig... Eller är man en pensionär när man helt plötsligt tvingas planera in sovstunder på dagen innan en aktivitet... Måste ibland ställa alarmet så jag kommer ihåg att gå och lägga mig innan jag ska iväg.
Men jag lever! Jag är inte sne (bara lite bortdomnad ibland i min vänstra sida), jag kan gå (ibland in i saker men iaf...), ta hand om mig själv och ingen skulle veta att jag har en hjärnskada om jag inte talade om det för dom. Vilket oxå är svårt eftersom folk tror att man skojar...
Har dessutom fått genomgå en hjärtoperation, via ljumskarna! Det är väldigt intressant att få en propp och få vara med vid en massa ovanliga undersökningar osv. Nackdelen är väl att det är jag som är nåldynan :P (smällar man får ta ;)
Det bästa med alla runt omkring mig är att de inte ser min hjärnskada och att de behandlar (eller börjar) mig som vanligt, men samtidigt är det jobbigt att de inte ser min kamp som pågår i min hjärna för att orka. Och hur ofta jag förlorar.
Är evigt tacksam för all hjälp vi fått, Älskar er alla! :)
