pimki

För ett år sedan var jag en arbetande och heltidsstuderande mamma. Idag är jag heltidssjukskriven. Livet har verkligen gått från 100 till 0 på ett ögonblick!

Jag fick en propp utan att förstå det. Inte förrän jag inte kunde se nästan nått alls så insåg jag att det var något galet. Känns lite surt att de börjat med stroke reklamen på tv nu, för sent!

Men men, jag ser inte lika bra längre och jag är inte stresstålig för fem öre. Om jag blundar när jag står upp så ramlar jag och min förmåga att tolka det jag ser är helt beroende av min ork. Det är en mycket konstigt känsla att se en klocka och i bakhuvet veta vad den visar, men att inte kunna få den signalen att gå vidare till att jag kan förstå den och tala om för nån vad den är... Det är naturligtvis bara när jag blir trött, vilket jag tyvärr blir väldigt lätt.
Ljud är oerhört jobbigt! Och jag har precis upptäckt den fantastiska världen som finns om man bara har öronproppar! De hjälper inte mot alla ljud och stimulin, men de tar bort udden av dem.
Det värsta är dock tröttheten, den går inte att beskriva och många har tyvärr svårt att acceptera och förstå när jag helt plötsligt säger " Nu orkar jag inte prata om det mer". Ibland behöver jag byta till ett ämne som inte kräver att jag ska fundera och planera in något samtidigt som jag lagar mat t.ex. Ibland innebär det att jag måste få gå iväg och ha tystnad omkring mig en stund, eller åka hem och sova. mm Jag har nog blivit lite underlig... Eller är man en pensionär när man helt plötsligt tvingas planera in sovstunder på dagen innan en aktivitet... Måste ibland ställa alarmet så jag kommer ihåg att gå och lägga mig innan jag ska iväg.

Men jag lever! Jag är inte sne (bara lite bortdomnad ibland i min vänstra sida), jag kan gå (ibland in i saker men iaf...), ta hand om mig själv och ingen skulle veta att jag har en hjärnskada om jag inte talade om det för dom. Vilket oxå är svårt eftersom folk tror att man skojar...

Har dessutom fått genomgå en hjärtoperation, via ljumskarna! Det är väldigt intressant att få en propp och få vara med vid en massa ovanliga undersökningar osv. Nackdelen är väl att det är jag som är nåldynan :P (smällar man får ta ;)

Det bästa med alla runt omkring mig är att de inte ser min hjärnskada och att de behandlar (eller börjar) mig som vanligt, men samtidigt är det jobbigt att de inte ser min kamp som pågår i min hjärna för att orka. Och hur ofta jag förlorar.

Är evigt tacksam för all hjälp vi fått, Älskar er alla! :)