pimki

Eira har börjat sova på mage!!!

Ja jag vet, ni tänker att det gör ju alla barn så småningom. Och ja jag vet oxå det! Det är bara det att sist hon sov på mage slutade hon andas och en massa maskiner började larma och pipa! Aldrig har jag varit uppe ur sängen så snabbt och haft min dotter i min famn för att sätta igång andningen! Usch! Hemskt minne!

(Fast i efterhand var det ganska kul att Martin kom utspringades naken ur duschen med shampo i håret!:)

Vi hade lagt henne på magen eftersom hon solade och så mycket som möjligt av henne skulle få ljus på sig, det var dessutom ingen fara. Hon började andas så fort jag tog i henne. Men det är ganska obehagligt när ens dotter som fått gå igenom så mycket slutar andas! Fast tydligen gör prematurer ofta så att de tar en paus, en liten för lång paus, och oftast så gör det inget. MEN IAF!

Jag upptäckte ju då alltså detta att hon börjat sova på mage när jag gick och la mig. Paniken bara flög över mig, och jag över Eira för att säkerställa att hon andades! "Hur länge har hon legat på mage?! Andas hon?! Jag borde ha tittat till henne tidigare!! Hjälp!" Men efter att i panik tänkt allt detta och Martin lugnat ner mig så lät vi henne fortsätta sova på magen. Han hade ju rätt, förr eller senare så skulle hon ju göra såhär, och se hon mår ju bra! :)

Tur att man har en Sambo som inte är lika överbeskyddande som jag!

Till Mitt försvar kan jag säga att det var väldigt traumatiskt att bli mamma för mig. Jag fick inte föda fram henne, någon bökade runt med min kropp, jag hörde ett skrik och helst plötsligt visades en liten bebis fram för mig. När jag då insåg att detta var MITT barn så började jag ju gråta av lycka! Vilket underverk! Och sen helt plötsligt så försvann hon... Jag visste att de skulle ta henne till neo och lägga henne i kuvös, men ändå, jag ville ha min dotter hos mig!
Sen försvann Martin oxå, (vilket jag sagt åt honom att göra, han skulle vara med Eira) och jag syddes ihop och rullades in i ett rum. Där fick jag ligga och vänta i evigheter innan Martin kom tillbaka och vi serverades varm choklad, mackor och lite cider för att vi skulle firas som nya föräldrar. Men det saknades ett barn...

Hon föddes  10:05 och inte förrän efter två fick jag träffa henne igen! Och jag gjorde inget annat än att tjata om att jag ville åka upp till henne! Men de ville inte släppa mig förrän jag var stabil, det kan man ju förstå, men jag struntade i det. Ville till mitt barn!

De närmaste dygnen kunde jag knappt röra mig och att resa sig/sätta sig upp var fruktansvärt smärtsamt. Men något jag var tvungen att göra många gånger om dagen för att kunna vara med min dotter så mycket som möjligt. Det var lite jobbigt att inte kunna lyfta upp henne själv och sätta sig med henne i famnen, var alltid tvungen att be om hjälp och nästan lov att få låna Min dotter. Jag kände mig inte riktigt som hennes mamma, så min lycka var stor när jag äntligen fick flytta in på neo och sköta den mesta vården själv! (Och med hjälp av Martin när han var där:)

Så jag tycker inte att det är så konstigt att jag är lite av en hökmamma! Det finns inget som är så hemskt som när ens barn inte mår bra :(

Oj vilket inlägg det blev, jaja skönt att skriva av sig ibland!